Inser att de projekt jag jobbar med tar ganska mycket tid och plats i anspråk och att ett flertal moment är koncentrationskrävande att genomföra. Försöker omvärdera flera av idéerna och är lite ledsen över att inse att jag kanske inte kan arbeta på den platsen jag jobbar just nu. Vill tänka positivt och bara skita i vad alla tycker men behöver också vara realistisk och klara av kurserna. Vi har lärare som säger att konstkursena är skitlätta att få godkänt på men jag håller inte med. Det är nog det svåraste jag har studerat. Det är mycket självutlämnande och många känner nog igen sig i att man är så otroligt sårbar.
På något konstigt sätt så skapar jag inte lika mycket konst när jag går på konstskola och känner mig hämmad av strukturer och förväntningar. Drömmer om den där utbildningen alla lärare pratar om när de förr i tiden i princip blev insläppta på skolan och sedan blev examinerade efter fem år. Förstår inte alls den pedagogiska poängen med att dutta runt alla studenter i en massa småkurser som de kanske inte alls känner sig hemma i. Vill inte att detta ska fucka med min PMA.
För att komma tillbaka lite till något jag kände mig hemma i så började jag tänka kring keramiska projekt och tegelstenar. Besökte KKV i Halmstad och fick prata lite om glasyr men en dam där. Drog mig också till minnes mina försök med saltbränd lera och ska fortsätta experimentera med det när tjälen släpper i backen.