– Sprätt!
“Vad kallade du mig?” fick jag ur mig med en tryckvåg av luft från munhålan. Jag riktade frågan med en hastig knyck, nacken smackade till som en fjäder mot en okänd del av rummet. Nålen stannade tillfälligt det frenetiska arbetet med att särskilja triangulära tygstycken av polyester från varandra. Ögonen trillade nästan ur sina hålor i sökandet efter en antagonist.
24 stycken, 12 rosa, 12 svarta, skulle tillsammans komma att utgöra grunden i ett undersökande av var vinden slutar någonstans. Vart/var den börjar vet jag redan. Det är inskrivet i mytologin, i sagorna, medfött som en del av den mänskliga hjärnan och nedärvt genetiskt genom många generationer. Men jag vill inte se det, jag vill se något annat; den ynkliga människan i blåstens perspektiv, tagen av låg- & högtryck som möts, på väg, gravitation, fram och tillbaka och/eller stillastående, svävande, betraktande men också som en del av den historia det ändå är.