Dagens funderingar har kretsat kring det överblivna, det kasserade. Jag arbetar med en synth jag hittat i soprummet vid ateljén som jag bygger in i en liten väska. Att dras till det obsoleta till den grad att behöva gå omvägen via det för att få fram det jag vill förundrar mig men det ger mig värde. Mer värde än att köpa in saker, att inte behöva tänka på ekonomisl värde att inte behöva försvara något, det fanns där, jag tog hand om det , lagade det, förbarmade mig och därför får det finnas till. Till och med skruvarna och distanserna i konstruktionen är uppsamlade, sorterade och bidrar nu till ett assemblage där de inte ens kanske syns utan bara hörs.
Arbetar parallellt med kompositionen som utgår från det förinställda – preset, som snabbt grusas. Jag tänker på en recension av en kassett jag gjorde som barn och skickade in till olika tidningar, hur det repetitiva förväntas fortgå där jag känner att idén måste få förändras. Även om jag själv gett liknande kritik (“men det grusad snabbt”) till nära vänners kompositioner så tror jag att det beror på vad upphovspersonen har för avsikt med det som skapats. I mitt fall ingen alls mer än det fortsatta konstnärliga arbetet, med och i ständig undersökning av sammansättningen. V