För att undvika missförstånd kan det möjligen också vara på sin plats med ett klargörande. Om någon, av någon anledning, förvillats att tro att ett konstnärligt förhållningssätt till hållbar utveckling på något sätt skulle innebära att man tar de gigantiska miljöproblem som världen står inför på allvar, så är det helt och hållet felaktigt. Tvärtom, vilket min praktik förhoppningsvis kommer att visa, är ett konstnärligt förhållningssätt till hållbar utveckling i själva verket den yttersta konsekvensen av att man faktiskt tagit det på för stort allvar. Orka förstå hur detta hänger ihop…
På riktigt så är en samlande praktik med utgångspunkt i skräp riktigt svårt att både försvara och förklara då så mycket inom den konstnärliga utbildningen verkar gå ut på att skala upp och skala ner. Skolorna genomsyras av en entreprenöriell anda där idén verkar vara att peppa de med tillräckligt driv att jobba självständigt. All form av samarbete sker genom toxiska möten där ett fåtal personer tillåts lyftas upp och driva sina egna projekt inom ramen för “grupparbetet” och där man sedan ser ner på det som inte gillas av den ledande kadern.