Fem minuter in i dokumentären om Niki Lindroth von Bahr formuleras en träffande beskrivning av hennes tid på Kungliga Konsthögskolan. Hon sätter ord på känslan av att vara ett “misstag i antagningen” och hur skolan nästan strategiskt tycks isolera studenterna i deras egen ångest. Det är intressant hur hon beskriver vändpunkten: när man till slut slutar bry sig om andras blickar och istället rent pragmatiskt börjar betrakta skolan som en resurs av verkstäder och material.
Jag såg inte klart dokumentären och jag klarade aldrig av att bli tillräckligt pragmatisk på HDK/Valand så blev inte klar med kandidaterna där heller.
https://www.svtplay.se/video/KNwvkq4/miniatyrmakaren-en-film-om-niki-lindroth-von-bahr