Testade den lilla skrivaren på lite olika underlag. Obehandlad plywood, terrakottakruka och obestruket papper funkade ganska bra. Började rapportera lite mönster i Artlandia SymmetryWorks. Läste en bok om bärfisar.

Slutförde lite praktiska lokallösningar i ateljén och rensade ut lite saker. Fick låna en liten skrivare som kan skriva ut på vad som helst som jag ska testa och se vad det innebär. Testade lite mönsterrapporteringar som jag inte gjort på länge, det kändes som att jag borde testa det på skrivaren. I övrigt så försökte jag vila benet som blev överansträngt i måndags.

Var på väg till projektrummet på skolan men fixade i ateljén istället. Byggde en bänk med hylla under att ha frysskåpet i. Började även skissa på en permanent lösning till loftet ovanför köket för lite mer permanent förvaring, ett skåp och liknande. Nu har jag bara en massa gamla brädor där och lite bôs. Gick förbi skolan en sväng och lyckades träffa en burk med luftpistolen. På vägen dit köpte jag spackel på Clas Ohlson, Insjön.

Idag har jag provat att skjuta luftpistolen från soprummet. Den är helt sned så det är i princip omöjligt att träffa något mitt i prick. Hade tänkt använda den i en installation men får överväga det. Vet inte om jag berättade om det men en dag låg där en skev luftpistol i alla fall. Har tänkt på en installation ett tag, luftpicka, cola-läsk och ett kärl (tänkte först aquarium, vilket jag har på vinden men det är nog direkt olämpligt att skjuta luftpistol i glasbehållare) som fylls med cola vartefter skakade burkar läggs dit, penetreras av kulan och töms ned i kärlet. Titeln på verket var något långt om kapitalismen som dränker sig själv, typ ett Marx-citat.

Gårdagens löptur (8 kilometer) och den långa cykelturen (3 mil) till trots så lyckades jag hänga med klassen till Röda sten konsthall. Där så såg vi Lala Raščićs utställning “The more tongues you silence, the more they talk”. Jag passade även på att inventera mitt skåp/skräp på KKV Göteborg när jag ändå var i krokarna. Hittade gula papper, trälim, skidglasögon och en EN 140-klassad halvmask av termoplastisk elastomer (TPE) med utbytbara filter och utandningsventil som jag har saknat.

Dagen fortlöper med förberedelser inför ett test av en elliptisk pendelupphängning som har fördelen att nästan alltid hålla sig plan och att svängningar dämpas på ett nästan kusligt sätt.

På grund av att sensorn i Panasonic NV-GS230 är mindre än jag trodde (1/6″) Kommer jag med största sannolikhet att jobba med en Sony HDR-CX130E, som förutom att sensorn är större (1/4″) har en fokallängd på f=2,1 mm, plus en vidvinkellins VCL-0637H som är en försättslins vilken fästs på objektivet på kameran. Vidvinkellinsen ökar zoomobjektivets brännvidd med 60% och ger ett bredare synfält.

Efter några tafatta försök att försöka räkna ut vinkeln så kom jag fram till att den är strax under 100° (96.73°) vilket gör att den inte riktigt kvalar in i fish-eyekategorin. Den matematiska formeln för att förklara detta är något jag inte tänker ta upp här utan vi får nöja oss med att få se mer av världen helt enkelt. Är det något ni är intresserade av så finns det hemsidor som denna: https://www.digitalrebellion.com/webapps/lenscalc

I övrigt så bytte jag toner i skrivaren och skrev ut ansökningspapper till ateljéköer, lite stipendierelaterat och så testade jag en elektrisk häftapparat jag hittade i en container i närheten av Brunnsåkersskolan. Den hade den märkliga klammerdimensionen 66/6.

Försöker göra ett urval och test utav de MiniDV-kameror jag har tillgång till.

• Panasonic NV-GS230
• Panasonic NV-GS320
• JVC GR-D815E
  

Det lutar åt den mindre av Panasonic-kamerorna (GS-230) pga. den något lägre vikten men även andra fördelar som t.ex. tillgången till 2-3 panasonicbatterier, ⌀37 mm (för vidvinkelobjektivet), minst rädd om m.m.

Redigering: Vid test av vidvinkelobjektivet så visade det sig att den lilla sensorn gjorde att mycket av den sfäriska känslan uteblev så kommer vid ett lyckat flygtest ganska raskt att byta till en kamera med större sensor jag har tillgång till. Mer om detta i framtiden.

Inser att de projekt jag jobbar med tar ganska mycket tid och plats i anspråk och att ett flertal moment är koncentrationskrävande att genomföra. Försöker omvärdera flera av idéerna och är lite ledsen över att inse att jag kanske inte kan arbeta på den platsen jag jobbar just nu. Vill tänka positivt och bara skita i vad alla tycker men behöver också vara realistisk och klara av kurserna. Vi har lärare som säger att konstkursena är skitlätta att få godkänt på men jag håller inte med. Det är nog det svåraste jag har studerat. Det är mycket självutlämnande och många känner nog igen sig i att man är så otroligt sårbar.

På något konstigt sätt så skapar jag inte lika mycket konst när jag går på konstskola och känner mig hämmad av strukturer och förväntningar. Drömmer om den där utbildningen alla lärare pratar om när de förr i tiden i princip blev insläppta på skolan och sedan blev examinerade efter fem år. Förstår inte alls den pedagogiska poängen med att dutta runt alla studenter i en massa småkurser som de kanske inte alls känner sig hemma i. Vill inte att detta ska fucka med min PMA.

För att komma tillbaka lite till något jag kände mig hemma i så började jag tänka kring keramiska projekt och tegelstenar. Besökte KKV i Halmstad och fick prata lite om glasyr men en dam där. Drog mig också till minnes mina försök med saltbränd lera och ska fortsätta experimentera med det när tjälen släpper i backen.

Det fortsatta ateljéarbetet har i huvudsak bestått i att medelst sprättning särskilja triangulära tygstycken från varandra. Noterar att det textilia material som används till paraplyer uteslutande består av 100% polyester. Vilka egenskaper polyester har i förhållande till vinden, bärighet, lyftkraft el. dyl. får jag be om att få återkomma till.

Under eftermiddagen konsulterade även jag en skräddare angående sammanfogandet av de olika delarna till en sammanhängande duk. Jag blev upplyst om något som heter fransk söm. Det är en normal söm som görs två gånger och döljer de klippta sidorna av tygstycket. Detta motverkar att tycket fransar sig och att tyget inte repas upp. Den kallas också för vändsöm ibland och beskrivs så här av Ragnar Björkman i Skräddarlexikon:

Delarna är tillskurna med 1 cm sömsmån. De är först hopsydda med maskinsöm och 4 mm sömsmån med avigsidorna mot varandra. Därefter har delarna vikts med sömmen i vikningskanten, så att rätsidorna kommit mot varandra och sömkanterna emellan, varefter en stickning är gjord 6 mm fr kanten. Då tygdelarna är utvikta, finns då på avigsidan liksom en sömkant bestående av delarnas båda sömkanter, som på grund av stickningen är dolda.

Jag har nu tillräckligt med material för att börja tillverka en prototyp men samlar fortfarande delar och har lagt ut en efterlysning via sociala medier om fler paraplyer, gärna vita eller ljusa färger vilket förefaller vara ganska ovanligt. Den vanligaste färgen är svart.

Dagens sidospår har varit att jag sytt på olika tygmärken på en jeansväst. Västen fungerar som en slags metafysisk förlängning av drömmen om cykeln som en kinetisk skulptur i ett profant korståg.

Idag fyller jag fyrtio, firar med att mappa upp en golfbana i Tönnersjö med längdskidor.

Redigering: Gjorde även ett par loppisfynd; Rosa Ballograf Deskset för femton spänn plus två vinylsjuor (en med djungeldjurljud med titeln Animal Voices of Africa utgiven i serien Heartbeat of Africa samt en kristen skiva med bl.a. Grönländska låtar med namnet Noa-Troppe Erinarssorpok’ Inunek’ Nutak’ Pivdlugo.). Övervägde även en mekaniska plastklocka i form av olika kulor som åkte ner på olika banor samt en ganska fin diaprojektor men båda låg rätt högt i pris.

Redigering 2: Gratis så ackumulerades en halv yoshi-plastfigur och ett vitt paraply. Det sistnämnda har jag sökt länge för drakprojiceringsprojektet.

Kom iväg lite för sent till skolan pga. att ett glas gick i golvet och jag var barfota. Efter lite akrobatik så fick jag upp delarna utan blodsutgjutning och kunde komma iväg i alla fall. Fortsatte att sortera delar från paraplyer och skruvade isär olika delar från cyklar.

Upptäckte mot slutet av dagen att jag kunde frambringa ett 375 ㎐ ljud genom att blåsa genom ett cykelstyre. Rumsklangen erbjöd bra möjlighet till medhörning och jag fascinerades av det. Gjorde således ett kort partitur till en happening med såpbubblor, ordet “Ha!” dragskott och styrljud.

🅑🅤🅑🅑🅛🅔🅢 + 🧨 + 🎺 + “Ha!”

Idag flyttade jag om i projektrummet och ställde in omklädningsskåpen samt skaffade två stora bord till.

Tog isär två paraplyer i minsta beståndsdel. Började rengöra kedjor och montera av vevarmar från cykeln. Jag skissade lite på olika upphängningar av kameran till ev. drake.

Plockade fram några kameror och började ladda batterier samt leta efter tomma band att spela in på. Det landade på tre olika miniDV-kameror där jag kommer att jobba med den som väger minst och som jag har tillgång till flest extrabatterier till. Saknar fortfarande vidvinkeln men tror att den dyker upp samt att de egenskaperna som objektivet har med extremt kort fokallängd och med sin starka optiska distorsion och den sfäriska form bildutsnittet får bidrar till att fånga vinden, världen, människan.

– Sprätt!

“Vad kallade du mig?” fick jag ur mig med en tryckvåg av luft från munhålan. Jag riktade frågan med en hastig knyck, nacken smackade till som en fjäder mot en okänd del av rummet. Nålen stannade tillfälligt det frenetiska arbetet med att särskilja triangulära tygstycken av polyester från varandra. Ögonen trillade nästan ur sina hålor i sökandet efter en antagonist.

24 stycken, 12 rosa, 12 svarta, skulle tillsammans komma att utgöra grunden i ett undersökande av var vinden slutar någonstans. Vart/var den börjar vet jag redan. Det är inskrivet i mytologin, i sagorna, medfött som en del av den mänskliga hjärnan och nedärvt genetiskt genom många generationer. Men jag vill inte se det, jag vill se något annat; den ynkliga människan i blåstens perspektiv, tagen av låg- & högtryck som möts, på väg, gravitation, fram och tillbaka och/eller stillastående, svävande, betraktande men också som en del av den historia det ändå är.

Den skissande processen tar huvuddelen av tiden i anspråk. Dossieren med det skissade materialet uppgår till 20-talet olika dokument där framförallt tre huvudstråk av idéer är tongivande. Materialet digitaliseras vid tillfälle.