Gick på Nejd igår, drack långburk på vägen dit med Kalle. Träffade alla och Jens. Drack näbbläsk där och såg Dan och David i bandet Fantasy Sex hyvla av en komposition som var som en dåsig väckarklocka långt bort som sakta byggdes upp i ett crescendo som i uppvaknandet till ett stökigt liv i en stökig stad. Sen var det två amerikanska akter, Shredded nerve och Jackson-Pratt. Den förstnämnda jobbade en del scenografiskt med ficklampa och vit målarfärg. Penslandet med färgen inkorporerades sporadiskt i akten och applicerades på musikinstrument (effektpedaler och kassettbandspelare m.m.) men också på artistens svarta byxor och resulterade i en stor vit fläck på vänstra låret. Bruset var stundom väggartat och alternerades med en del rytmiska pipanden och lite knuffande ljud/knuffande av ljud. Volymen var bitvis väldigt hög. Jackson-Pratt hade en mer svepande och kanske ambient ton bakom och gick in i drönande ljudlandskap som bröt av med lite mera bröt.
Samtalet med Jens igår kretsade främst kring en diptyk i form av en tvåkanals videoinstallation med två olika filmer som parallellt duellerade scener som avlöste varandra där själva handlingen i båda filmerna var en slags dramakomedi med temat hundromans. Jens berättade om sin barndoms möte med blandrastiken Jeannie i Bretagne som lockade till sig kvarterets alla hundar och en dröm om ett möte med henne i vuxen ålder. Tänk böljande fält som vajar i takt med solens upp- eller nedgång (golden hour) i trakterna runt Huddinge kommun. Jag tänkte på kollektivet Dallas som i mitt minne var beläget nära ett sådant fält i just Huddinge och som huserade i en vit mexitegelvilla som hyrdes ut av bandet the Boppers manager. Samma band som gjort låten “Jeannie’s coming back”.
Mitt eget bidrag till diptyken rörde ett olaga ointrång på Kjellbergska flickskolan (där rivningsarbete påbörjats och pågår inför bygget av det oerhört anskrämliga bygget “nya konst”, en byggnation som dock medfört att jag tagit uppehåll i mina konstnärliga kandidatstudier i väntan på färdigställandet för att få vara student i de byggnaderna av rent konstnärliga och eller amatörantropologiska skäl) för drygt en vecka sedan. Vi packade mackor och varmchokladtermos, klädde oss som skummisar i kläder med mörka kulörer och försedda med allehanda verktyg som samtliga stred mot hederskodexen för urban exploration då vi ville förse oss med det bästa av inredning från 1940-talet. Så blev inte fallet utan ett övergivet piano i ett av de tre gigantiska spegelsalarna bjöd upp till dans där vi turades om att ta ton på pianot och tillsammans upprätta olika lekmannamässiga koreografier med våra otränade kroppar. Jag minns att jag stod genomsvettig i bara kalsongerna och ett vitt linné av märket I love eco (från ICA Maxi Mölndalsvägen) som utan att tumma på kvalitet och stil erbjuder ett attraktivt urval av riktigt fina underkläder, baskläder och mycket mer och ömma fötter. Vi höll på i vad som kändes som flera timmar innan vi märkte att vi var iakttagna av hundvakten (läs: vakthunden) Bruno*.
Bruno var dock en timid, gammal och överviktig liten sak och han blev snart våran vän då vi såklart delade med oss av vår utflyktsmat (OBS! Ej chokladen då den innehåller teobromin som är giftigt för hundar!). I fyllan och villan (inte mexitegel) glömde vi bort att fastigheten kunde vara larmad och övervakad och när första tecknet på att det inte bara var Bruno som visat intresse för husets oinbjudna nattgäster så inledes en taktiskt reträtt och vi evakuerade byggnaden snarast den väg vi kommit in genom över en stor hög med gipsskivor intill ett utslaget fönster som saknade karm och allt. Containern bredvid fick fungera som räcke ned för den slippriga slänten.
Vi undkom med lätthet och vi avvek vägen via näckrosdammen och det var ungefär där som vi märkte att Bruno fortfarande var bland oss. Jag vet inte vems idé det var men han fick fortsatt hänga med och jag förstår ju att det inte var ett beslut som fattats på genomtänkta grunder (som samtliga beslut i den här historien) men till slut så var det för sent och risken för upptäckt för stor. Vi kunde inte gå tillbaka som läget var.
Så nu har vi en hund i huset som vi inte riktigt vet hur vi bäst lämnar tillbaka. Bruno verkar trivas bra men om någon har några bra genomtänkta förslag så emottages dessa tack- och skyndsamt!
Vi pratade också om dammsugare.
*Bruno heter egentligen något annat. Namnet är fingerat för att inte inte avslöja hans riktiga identitet (som vi iofs inte själva vet).
{7513223:GBEGINTX};{7513223:X5HR9657};{7513223:KWIKZJ8I};{7513223:GEYAQ4JC};{7513223:NHFJDPYE}
harvard1
default
asc
no
1
653